Jag var tretton år och på hundutställning i Norje Boke när jag såg en affisch: Alice Cooper skulle spela på Sweden Rock Festival. Jag fick inte åka dit för min mamma. Där och då bestämde jag mig för att jag banne mig skulle både besöka och jobba på den festivalen en dag.
Sen tog det ett tag. Men jag kom dit, och blev kvar i flera säsonger om än med olika uppdrag. Jag stod i huvudentrén och visiterade, höll ordning på flödena i gaterna och körde runt på fyrhjuling för att se att volontärerna var på plats vid sina grindar och hade det bra. Jag hade komradio i handen större delen av dygnet, ansvarade för nycklar och maskiner och samverkade med i princip alla parter på området – från säkerhet och produktion till leverantörer.
Och så allt det andra, det som aldrig stod i någon arbetsbeskrivning. Artister som ringde mitt i natten och behövde komma in i en container för att hämta något. Merchförsäljning jag fick hoppa in i när bandens egna inte hann med. Frågor som ingen visste vem som skulle svara på, så då gjorde jag det.
Men det bästa var ändå att få vara med när det byggdes. Man kommer till ett tomt fält, och några veckor senare står en av Sveriges största festivaler där. Stämningen gick att ta på – före, under och efter – och människorna jag jobbade med var en stor del av varför jag kom tillbaka år efter år.